-

Sista mötet
Står vid din dörr
Din vanliga ytterdörr drar fingrarna över namnet och fruktar att öppna, för vet inte vilken dörr jag kommer öppna, kanske en jag aldrig kan stänga

Lampan släcks i trappen vilket talar om för mig att jag stått still där länge, tar ett djupt andetag och stoppar in nyckeln

Möts av mörker och kyla för fönstren är på öppna och den kalla vinterkylan gör att luften känns förvånansvärt frisk

Står i hallen och märker hur den blir längre och längre, tunnelseendet slår mig som en slägga, metall smaken i munnen förstärks och känns som ja ska förintas om jag försöker andas

Sätter mig på golvet i hallen, tårarna rinner just nu av ansträngning att ens finnas, vet att jag måste lämna hallen och gå in i vardagsrummet

Smyger sakta fram som om ja inte ville att någon skulle vare sig se eller höra mig, ser mig omkring på vägen, 
tittar in i sovrummet som är utplockat och städat,
Din mamma har endast sparat vardagsrummet till mig, för den hon tycker var din medbrottsling

Tänder lampan i taket och bilden som avtäcks för mina ögon är så jag inte vill beskriva den, 
på filmer missar de ovärdigheten med döden, dess stank och spår som känns som spikar på huden

Kan i mina öron höra och känna hur hjärtat rusar fram, rummet förlorar sina gränser och jag skriker till av rädslan att bli förlorad

Hon har tagit bort stolen undrar här om det är att se det som en av mina välsignelser att inte behöva flytta på den, 
Att konkret få slänga ut den, att få skrika och begära en förklaring, 
Även om stolen inte skulle kunna ge mig de svar jag redan vet finns inom mig.

Hinken och gulsåpa står uppradat med mopp och svampar, 
vet att hon sa att hon skulle lämna diskhandskar men ser inget spår efter dem
Fyller hinken med varmt vatten, låter händer dra fram och tillbaka i det heta vattnet tills det gör ont.

Ställer mig i rummet och ser rester av dig, 
hur ska jag klara det? Doppar svampen och ut ur hinken och ser att det kommer såpbubblor, 
Har alltid gillat såpbubblor, 
de vackra färgerna som är så sköra att man med vinden kan få bubblan att spricka precis som livet..

Hur vi lever i våra såpbubblor och har vi tur så fastnar en vid oss och följer med på färden men som kan med en liten stöt få allt att explodera

Blodet på golvet sitter som de vore en del av det, vet inte hur jag ska göra för att få bort det utan att kroppen vänder sig ut och in

Ilskan vågar knacka på och jag öppnar för den med glädje, 
varje minut känns som en evighet och känner hur gammal jag blivit under stunden här, 
Det finns inget oskyldigt eller barnsligt över mig längre, antingen om den delen dog med dig eller om jag lät den dö nu..

Tittar på mitt verk, med skam och skuld som båda försöker urskulda deras roll, den enorma debatten spelar sina monologer för tomma salonger

Tittar mig omkring, och på lilla bordet som jag inte sett när jag kom in, 
där ligger din mobil!
Tar i den och är säker på att den skulle ge mig en stöt men den känns kall, den är laddad och även om jag vet vad det står för sista namn i samtals loggen måste jag öppna och se
Min Sony….

 jag var min väns sista samtal som jag aldrig besvara... i föreläsningarna tar jag även upp hur vi hanterar känslor och ger förståelse hur vi bemöter människor i kris


Site Builder drivs av  Vistaprint